Vetenskap & forskning

Mot bättre livskvalitet för hjärtpatienter

Förmaksflimmer är en folksjukdom och mellan 350 000 och 400 000 svenskar lever med diagnosen. Flimmer innebär att hjärtat slår oregelbundet och ofta snabbt. Det orsakas av felaktiga elektriska ­signaler från områden i hjärtats vänstra förmak, ofta i lungvenernas mynning. Resultatet blir en kaotisk hjärtrytm i hastigheter på uppåt 300 slag per minut i förmaken, mot normala 50–80 slag. Förmaken hinner inte dra sig samman i det tempot och hjärtats förmåga att pumpa ut syresatt blod minskar med uppåt 15 procent.

Carina Blomström-Lundqvist, professor vid Institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala och Örebro universitet, samt överläkare i kardiologi vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och vid Örebro universitetssjukhus, träffar dagligen dessa patienter.

– Förmaksflimmer ger också ­komplikationer i form av ökad risk för stroke och människor ­upplever också tydligt minskad livskvalitet, för att man inte har ork att göra det man vill, säger hon.

Ökande ålder är en riskfaktor för att drabbas, men även högt blodtryck, diabetes, hjärtsvikt, övervikt och hög alkoholkonsumtion.

– Men förmaksflimmer kan även drabba den som tränar extra hårt, som idrottspersoner på elitnivå, säger hon.

Av de hjärtsjukdomar som ger rytmrubbning är förmaksflimmer den vanligaste orsaken till sjukhusinläggning. Ett stort problem är att de läkemedel som används för att stabilisera hjärtrytmen inte är tillräckligt effektiva.

– Man hade ju kunnat vänta sig att 80–90 ­procent av patienterna skulle vara fria från ­flimmer efter ett år, men så ser det inte ut. Läkemedlen ger bara flimmerfrihet hos 20–30 procent efter ett års medi­cinering, vilket ju inte är tillräckligt bra, säger hon.

Men det finns ett annat sätt att ­kontrollera hjärtrytmen på. Under 1990-talet utvecklade ­franska läkare en metod kallad lungvensisolering med ablation, där ablatio betyder ”ta bort”. Det innebär att med hjälp av värme eller kyla skapa en vävnads­skada just där cellerna i förmaket skickar de felaktiga signalerna. Det skapar ärr som bildar en mur mot de elektriska impulserna. Då det finns en liten risk för komplikationer rekommenderas dock ­denna metod först i andra hand, efter att man utan resultat har provat att behandla med läkemedel.

I projektet ”CryoStopPersAF” – ­”First-line cryo­­­- ablation for early treatment of persistent ­Atrial Fibrillation – a randomized study comparing ­early trigger isolation using the Cryoballoon versus anti­arrhytmic medication” – vill nu Carina ­Blom­ström- Lundqvist och hennes medarbetare jämföra de båda metoderna.

– Vi vill ge hälften av deltagarna i studien ablation direkt, utan att ta omvägen via läkemedels­behandlingen. Registerstudier har visat att ju snabbare man sätter in ablation, desto bättre är effekten. Man minskar risken att flimret ska försämras och även risken att muskulaturen i förmaken förändras så att patienten drabbas av kroniskt flimmer.

Sammanlagt ska 220 patienter lottas till ablation eller läkemedelsbehandling. Studien kommer att pågå vid flera svenska sjukhus och vid några sjukhus i andra länder. En målsättning är att inkludera en högre andel kvinnor än vad som normalt sker. Enligt Carina Blomström-Lundqvist deltar ­oftast bara en femtedel kvinnor i hjärtstudier, trots att andelen kvinnor med hjärtsjukdom är betydligt högre – vid förmaksflimmer är en dryg tredjedel av patienterna kvinnor.

– Vi vill stävja tendensen att kvinnor inte erbjuds lika avancerad hjärtvård som män och ­pusha de deltagande sjukhusen att inte glömma bort ­kvinnorna, säger hon.

För att löpande mäta förekomsten av flimmer kommer alla deltagare att få en liten dosa in­opererad under huden, som monitorerar hjärtrytmen under tre års tid. Det går att läsa av signalerna på håll, så patienten behöver inte åka in till sjukhuset.

I en tidigare studie publicerad i JAMA 2019 har forskarna använt sådan avläsning för att på ett ­objektivt vis mäta förekomsten av flimmer och dess koppling till livskvalitet.

– Då kunde vi se att minskad förekomst av förmaksflimmer, tydligt samvarierade med ökad livskvalitet, vilket tidigare inte hade visats, säger hon. En hake är att dosorna för monitorering kostar drygt 15 000 kronor styck.

– Därför är stödet från Erling-Perssons ­Stiftelse så oerhört viktigt för oss. Utan det skulle vi inte kunna göra en så här stor och noggrann studie, ­säger Carina Blomström-Lundqvist. Det första utfallsmåttet är att efter ett år ­jämföra hur det ser ut för återfall av flimmer.

– Sedan fortsätter vi mäta i totalt tre år för att se om resultaten håller i sig, säger hon.

I studien mäts även biomarkörer som vittnar om inflammation och hjärtmuskelskada. Med hjälp av elektrokardiogram, EKG, och ultraljud ska man följa hur det ser ut vad gäller vänstra förmakets förmåga att dra ihop sig. Forskarna ska även mäta kognitiv påverkan, samt de olika behandlingarnas kostnadseffektivitet.

För att få en tydlig bild av patienternas livs­kvalitet ska denna också mätas med tre olika ­f­ormulär. Enligt Carina Blomström-Lundqvist är de med förmaksflimmer en eftersatt patientgrupp.

– Om man inte får den bästa behandlingen anpassar man sig till ett kringskuret liv. Som att sluta spela tennis för att man inte orkar eller välja bort att resa för att man riskerar att få attacker, säger hon.

Att studien är så omfattande och har lång uppföljningstid borgar för att den kommer att ge ett tydligt resultat.

– Vi vill att studien ska slå näven i bordet och tydligt visa på vilken behandling som är mest ­effektiv. Det är enda sättet att kunna implementera en ändring i vilken vård dessa patienter får, säger Carina Blomström-Lundqvist.