Barns & ungas utveckling

Mentorprogram som ger mätbara resultat

Cecilia Bernard, generalsekreterare för Mentor, kan du kort beskriva er verksamhet?

– Mentor grundades av Drottning Silvia och Världs­hälso­organisationen för 26 år sedan. Visionen var, och är fortfarande, en värld där unga får växa och utvecklas hälsosamt och drogfritt. Med goda ­förebilder ökar chansen att ungdomen själv väljer att göra goda val.

Hur fungerar ett mentorskap rent praktiskt?

– Genom vårt mentorprogram matchas en ­tonåring ihop med en vuxen. Det är helt frivilligt från båda håll, och man åtar sig att träffas två ­gånger i ­månaden under sex månaders tid. Totalt tolv ­träffar alltså.

Hur går matchningen till?

– Det här är ju två personer som inte känner varandra från början, så vi har en matchningsprocess som bygger på att de ska ha minst tre matchande datapunkter. Det är viktigt att man kan identifiera sig med varandra, och någonstans se sig själv i den andra. Det ger bäst resultat. Rätt matchning leder också ofta till att de två fortsätter att träffas, även efter att mentorprogrammet officiellt har tagit slut.

Hur hittar ungdomarna till er?

– Alla ungdomar kan söka till Mentor. Och det gör de, alla möjliga unga. Det finns ­också ­föräldrar som kontaktar oss, som kanske tänker att det vore bra om deras ungdomar fick chansen att möta ­någon som kan vara en förebild, utanför ­familj ­eller vänkrets. Vi söker även aktivt upp ungdomar. Idag har ­Mentor åtta ”fokusskolor” i socioekonomiskt ­utsatta om­råden i Stockholm, Göteborg och ­Malmö. Vi är närvarande på olika sätt både under lektionstid och på rasterna, och lär känna varandra. De som är ­intresserade intervjuar vi, så att vi kan förstå vilken typ av mentor som skulle matcha bäst.

”Även om statistiken visar att användningen av droger inte ökar, sker en tydlig förskjutning i attityderna.”

En del vill kanske ha en mentor för att de är intresserade av någons yrke eller hur de gjort för att utveckla sin karriär. Andra kan ha ­funderingar kring sin identitet och vill ha någon att prata med runt det. Eller så har de något fritidsintresse och gärna vill träffa en vuxen som matchar på den punkten. Det finns jättemånga olika anledningar.

Och mentorerna då, hur hittar ni dem?

– Vi hittar dem på alla möjliga sätt. De allra flesta känner någon som har varit mentor, som rekommenderar en att prova. Men att bli antagen som ­mentor är förstås lite svårare än att bli mentor­ungdom.

Vi gör intervjuer i två omgångar, tar ­referenser och kontrollerar utdrag ur belastnings­registret. Där­efter genomgår alla vår digitala ­utbildning som består av flera olika moduler. Men det är inte säkert att vi hittar en ungdom till varje person som vill bli mentor. Det är alltid de ungas behov som styr och det gör att vi behöver få in fler vuxna än ungdomar i vår bank.

Varför vill de bli mentorer, tror du?

– Många går in i mentorskapet med en känsla av att vilja ge något tillbaka, och att man är nyfiken på den yngre generationen. Men efteråt är det vanligt att man har lärt sig precis lika mycket om sig själv, eller fått helt nya insikter om hur Sverige ser ut idag till exempel. Mentorskapet är väldigt belönande även för mentorn.

Hur ser det ut med tillgång och efterfrågan, har ni tillräckligt många mentorer i förhållande till ungdomarnas behov?

– Vi behöver alltid fler mentorer. Det finns en hög tillit till oss och med hjälp av fokusskolorna har vi fått nya viktiga kontakter med unga som vill ha mentorer. Men vår verksamhet rymmer också­ ­andra saker än mentorprogrammet. Vi åker bland annat ut i skolorna och ger klasser något vi kallar Mentor Boost. Det innebär att en mentoranställd kommer och pratar kring frågor som ”vem vill jag vara?” och ”vad vill jag bli?”. Då brukar vi också ha med volontärer, vuxna som är nyfikna på att bli mentorer men inte riktigt har tagit det steget ännu. Man följer kanske med en förmiddag till en av våra fokusskolor, träffar ungdomarna och är med och leder diskussionsgrupper. I december hade vi till exempel medarbetare från Erling-Perssons Stiftelse och H&M med som volontärer på Järvaskolan. Vi anordnar även sommarläger, där det förstås behövs vuxna förebilder.

”Det är helt frivilligt från båda håll. Man åtar sig att träffas två gånger i månaden under sex månaders tid.”

Det här med fokusskolor, är det något nytt för er?

– Ja, vi började i liten skala för ett och ett halvt år sedan. Och nu har det växt till sammanlagt åtta skolor i flera kommuner.

Hur och varför väljer ni ut just de skolor ni sam­arbetar med?

– Grundkravet är att det är en högstadie- eller gymnasieskola som ligger i ett socioekonomiskt utsatt område. Vi behöver också ha god kontakt med skolledningen. Det behövs någon som är engagerad i, och tror på, Mentors arbetssätt – ofta en kurator, biträdande rektor eller liknande.

Finns det någon del av Mentors verksamhet som riktar sig till vuxna, till exempel föräldrar?

– Ja, vi har olika typer av föräldraprogram. Tidig­are hade vi bara fysiska kurser och föreläsningar, där deltagarna kom från Mentors partnerföretag. Numera är dessa kurser i ”tonårskunskap” digitala och öppna för alla. Vi har exempelvis haft panelsamtal med teman som det nya droglandskapet, och näthat. Andra är mer riktade. Som den samtalsserie vi gjorde på arabiska, om hur man hittar sin identitet och sin plats i samhället när man inte är en del av majoritetskulturen. Den var otroligt populär. Vi hade deltagare från hela Europa som lyssnade på Facebook.

Hur ser framtiden ut för Mentor?

– Idag har vi åtta skolor i olika fokusområden. Jag skulle såklart vilja ha åttio! Samma sak med ­antalet mentorer, vi vill förstås ha fler. Men det kräver ­också mycket arbete. Våra kriterier och urvals­processer är rigorösa. Samtidigt finns det en poäng i att inte ­skala upp för fort, även om resurserna fanns. ­Genom att arbeta nära och isolerat med fokusskolorna kan vi mäta effekt på ett sätt vi inte kunnat tidigare. Det är ”the holy grail” kan man säga. Att kunna visa svart på vitt hur vår verksamhet – och därmed de resurser vi fått – gör skillnad för de unga.

”Idag har vi åtta skolor i olika fokusområden. Jag skulle såklart vilja ha åttio!”

Vad ser du för utmaningar?

– En sak som oroar mig är att världen blir mer drog­- ­liberal. Även om statistiken visar att snittanvändningen av droger inte ökar bland unga, så sker en tydlig förskjutning i attityderna. Dessutom har inter­net gjort det väldigt mycket lättare att få tag i droger. Det oroar mig, eftersom ändrade attityder och ökad tillgång ökar risken för att också användningen ska öka.

Vad betyder stödet från Erling-Perssons Stiftelse för Mentor?

– Det betyder allt! Det finns ett både långt och djupt engagemang. Verksamheter som vår söker ofta pengar för kortare perioder. Ofta för ett år i taget, eller i bästa fall upp till tre år. Då kan det vara svårt att planera långsiktigt, med personal och sådant. Stödet från Erling-Perssons Stiftelse är långsiktigt, återkommande, tryggt och stabilt. Det ger en ­otroligt god grund för att tänka långsiktigt, utveckla verksamheten och göra skillnad som går att mäta.

Har du några tips till en ung människa som söker sin väg i livet?

– Ja, att våga fråga. Ofta tänker man som ung att alla andra vet, och att det känns pinsamt att visa sin osäkerhet eller okunskap. Men det är alltid ­bättre att fråga en gång för mycket än en gång för lite. Dessutom är det faktiskt så att en ung persons fråga, eller observation, kan hjälpa den vuxne att se något man missat, eller tagit för givet. I frågan finns ofta en chans till utveckling för båda parter.

Hur gör man som vuxen, om man vill bli mentor?

– Det är bara att gå in på mentor.se och fylla i ett formulär där. Sedan blir man kontaktad av oss och så drar processen igång, med intervjuer, utdrag ur belastningsregistret, referenstagning och så vidare.