Vetenskap & forskning

DE VILL STRÅLBEHANDLA SNABBVÄXANDE OCH DÖDLIG CANCER

Utvecklingen av behandlingar inom cancerområdet har skördat stora framgångar de senaste trettio åren. För många diagnoser har en tidigare dödsdom omvandlats till en kronisk – och ibland botbar – sjukdom. Men det gäller tyvärr inte alla cancerformer. En särskilt elakartad sort är så kallad anaplastisk sköldkörtelcancer som har mycket dålig prognos och som kännetecknas av att cellerna är odifferentierade. Marika Nestor, professor i biomedicinsk strålningsbiologi vid Uppsala universitet, har identifierat en molekyl som finns på vissa cancercellers yta. Genom att koppla radioaktivt lutetium till en antikropp som specifikt känner igen den måltavlan går det att rikta strålbehandling mot cancercellerna. Målmolekylen CD44v6 finns exempelvis på cancerceller vid anaplastisk sköldkörtelcancer.

– Men när jag frågade runt på det lokala sjukhuset om vem som hade hand om dessa patienter fick jag till svar att ”det är ingen som specifikt har hand om dem, de hinner avlida innan dess”, vilket ju var fruktansvärt att höra, säger hon.

I projektet Clinical translation of antibody-­based molecular radiotherapy of advanced thyroid carcinoma är målet en första klinisk studie. Här samarbetar hon med kliniker vid Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Jan Zedenius, professor i endokrinkirurgi, skräder inte orden.

– Det är mänsklighetens värsta cancer! Det vi kan göra är att operera bort så mycket tumör som möjligt så att patienten får dö en vanlig cancerdöd av sina metastaser. I de fall det inte går att operera stryper tumören patienten på tre månader… Jag har sett tumörer som växt så det syns på halsen mellan morgon- och kvällsronden, så vi är i desperat behov av ny behandling, säger han.

Renske Altena, bröstonkolog samt forskare vid Karolinska Institutet, fyller i:

– Andra cancerformer har en patientförening med engagerade överlevare, men inte här, säger hon.

I det teamet ingår även Rimma Axelsson, professor i nukleärmedicin.

– När man vill börja göra studier med ny strålterapi är det viktigt att kunna bedöma vilka doser som tas upp, hur strålkällan fördelar sig i kroppen och så vidare, säger hon.

På sin väg mot den kliniska studien har Marika Nestor i experiment med djur kunnat påvisa goda effekter. I studier med möss, som hade fått mänskliga tumörceller insatta under huden, gick det att se att den målsökande antikroppen som försetts med radioisotopen lutetium 177 dels hittade tumör­cellerna, dels att strålningen dödade just cancer­cellerna. I en jämförande studie sågs att hos de möss som fått den aktiva antikroppen smälte tumörerna bort, medan kontrollmöss som fått icke-verksam antikropp dog. Sedan dess har hon hållit på sina resultat och inte publicerat några artiklar.

– Det är något av en paradox för en forskare att inte kunna publicera. Men vi var säkra på att vi ville att vår antikropp skulle kunna användas för behandling och då måste den patenteras. Nu har vi flera artiklar som är på väg ut, säger Marika Nestor.

I den kommande kliniska studien ska forskarlaget behandla patienter i två omgångar. Först en grupp om tre till sex personer som får en mycket låg dos. Dosen ska vara så låg att risken för biverkningar är försumbar, men den ska möjliggöra att med hjälp av avbilningsteknik följa hur länge antikroppen finns kvar i blodet och hur bra den hittar till patientens tumör och dess metastaser.

– Det är en stor fördel att arbeta med mål­sökande strålbehandling, man kan följa över tid hur det ser ut. Dessutom så är det skonsammare än extern strålning, särskilt om patienten har mycket metastaser, säger Rimma Axelsson.

Säkerheten är central och patienterna kommer att följas noga efter den första dosen för att säkerställa att biverkningarna inte är allvarliga, medan lite högre doser provas ut.

I andra sammanhang har man sett ökad risk för att drabbas av sekundär blodcancer efter strålning.

– Men för våra patienter kan man tänka sig att en risk på någon procent att få leukemi efter trettio år kan vara värd att ta, säger Marika Nestor.

Även om patienter med anaplastisk sköldkörtel­cancer ska kunna ingå i studien, finns öppningar för andra cancerformer. Förutsättningen är att cancercellerna har samma målmolekyl på ytan. Det gäller exempelvis vissa former av lungcancer, varianter av huvud-halscancer och en del former av gynekologisk cancer, som vulvacancer.

– Den senare gruppen kännetecknas av att det inte finns så mycket effektiv behandling att erbjuda, så de patienterna har nära till pågående kliniska studier, säger Renske Altena.

De är alla fyra tydliga med vikten av att arbeta som ett lag, där allas olika kompetens bidrar till helheten. Marika Nestor lyfter de kliniska kollegorna.

– Min roll blir allt mindre, nu är det de som har kontakt med patienterna och kan göra avbildningsstudierna, säger hon. Stödet från Erling-Perssons Stiftelse är välkommet.

– Det gör hela skillnaden! Vi kommer att kunna göra en bra och oberoende akademisk studie som vi designar enligt vår expertis, säger hon. Renske Altena fortsätter:

– Vi får möjlighet att utvärdera något som kan hjälpa våra patienter, utan att behöva vara begränsade av kommersiella intressen.

Rimma Axelsson lyfter att ett expertgranskat anslag ger studien en kvalitetsstämpel.

– Det visar att fler tror på att vi är på rätt spår, säger hon.

Förhoppningen hos forskarlaget är att det om tre år ska vara dags att planera för en större, ­klinisk studie med fler patienter. Om det blir så får framtiden utvisa. Men även om arbetet inte skulle mynna ut i ett läkemedel, är studien viktig, menar Jan Zedenius.

– Kanske kan den riktade strålbehandlingen fungera som ett neoadjuvant, alltså att man kan krympa tumörer så att det blir möjligt att komma åt tumörer som tidigare varit omöjliga att behandla kirurgiskt, säger han.

Och Marika Nestor ställer en retorisk fråga: – Med de fantastiskt fina prekliniska data som vi har – om man inte ska gå vidare till en klinisk prövning nu, när ska man då göra det?